Äng

Ängen – från självhushållets moder till raritet

Ängen, med dess rika och varierade biologiska mångfald samt dess centrala roll i vår odlings- och landskapshistoria, är fortfarande vår mest hotade naturtyp. I Skåne är försvinnandet av ängen det andra största hotet av biologisk mångfald. Vi hjälper er gärna!

Inblick i komplexiteten:

En tid har gått sen bonden var mycket nogräknad med vilka träd och buskar som skulle få finnas i ängen, var de skulle växa och hur höga och omfångsrika de fick bli. Från 1700-talet finns både kartmaterial och beskrivningar som visar att eken var det enda träd som tilläts bli högt i ängen. Enstaka högvuxna lindar och fågelbärsträd fanns sannolikt också. Ask och lind hamlades (beskars för lövtäkt) och hölls på så sätt låga. Övriga träd och buskar var naturligt lågvuxna, till exempel vildapel och hassel. Liksom lieslåtter är röjning ett arbete som kräver mycket erfarenhet. Som tumregel kan anges att ängen inte bör slås tidigare än femte juli och inte senare än femtonde augusti. Kan man trots allt inte få tag på betesdjur bör man ha en andra slåtter senast under första hälften av oktober.

Man bör därför alltid börja med att lära sig av någon som redan kan konsten.